Sanningens ögonblick.
Det är ett jäkla grubblande uppe i huvudet och hjärtat säger ju en sak. Varför ska det vara så svårt, någon gång hade jag säkert kommit fram till just detta beslut, att det inte längre går ihop. Och nu är jag där, vid sanningens ögonblick. För det är det som jag håller på att bevisa för mig själv i dagsläget. Jag mår inte bra utav detta och då är det fel. Finns det något värre än att känna press? Tror inte det..
Och det är nog den här pressen som jag har på mig själv och som jag har fått från ett visst håll som har fått mig att inse tillslut att det är nedbrytande. Kroppen har visserligen visat att man inte tål hur mycket som helst, men jag har inte förstått varför. Energin har gått åt till så mycket onödigt, istället för till någonting positivt.
Jag vet vad jag måste genomgå, tro mig, efter långa samtal med mig själv och andra närstående (som jag är så glad över att jag har!) så är det det enda rätta. Det må ta ett bra tag innan jag kommer in på en ny bana och tagit nya tag. Men det som har varit har varit bra, många stunder.. men man kan inte leva på minnen och det som ligger bakom en hur länge som helst. Det är nuet som gäller, och i nuet är ingenting som jag vill/önskar att det skulle vara. Och nog har jag försökt men utan resultat.. så här avbryter vi nog det här kapitlet i ens liv.
Vad ska hända nu?
